milkas

Jag har aldrig hajat varför människor känner behovet av att byta blogg. men nu känner jag det själv, jag vill inte skriva här längre. Den här bloggen är för mycket mig. Och jag är inte mig längre, eller jag vill inte vara det iaf. Och det räcker för att jag inte ska vilja skriva. Jag är fortfarande i kris, fortfarande vilsen i mig själv.  Det känns som om jag går i dimma, trampar i sirap och försöker se igenom väggar. Därför blir det här mitt sista inlägg i denna blogg, just nu känner jag inte för att skapa en ny, men man vet ju aldrig om jag får något ryck.

Tack för tre år. Puss.

Just nu krisar jag varje dag. Jag undrar varje dag vad meningen med mitt liv är. Vem jag egentligen tror att jag är? Vad jag vill få ut av mitt liv, vem jag vill vara, vilket liv jag vill leva osv. Varje dag krisar jag för att jag går runt och tänker på frågor som dessa.

Jag är inte så kräsen, men jag har levt mitt liv efter mina ideal nu hela våren. Och jag instämmer, jag har nog aldrig varit lyckligare. Men det livet gör mig inte lycklig idag, inte för att det egentligen var ett "dåligt" liv, utan för att det livet helt enkelt var perfekt för mig hela våren- men inte nu. Och man kan inte alltid vara lycklig, men man kan hela tiden eftersträva ett liv som kommer sluta med total lycka. För att sedan kanske byta riktning i livet igen. För det är vad jag tror livet handlar om. Perioder när man lever på olika vis, har olika ideal, olika mål osv. Men tillslut tröttnar man, är nobody ett tag för att sedan igen fyllas med inspiration och motivation för att påbörja nya mål, ideal och sätt att leva på.

Just nu känner jag bara att jag är en riktig nobody, jag lär nog vara det ett tag till. Tills jag krisat klart och fått "aha"-känslan över vem jag vill vara och hur jag vill leva.

Jag känner att mitt rum inte passar mig just nu, mina kläder är inte jag längre, mina vardagssysslor känns som mitt gamla jag, mina framtidsmål känns inte lika färska osv. Jag behöver en ny förebild, för min gamla har jag tröttnat på.

Mycket har hänt. För det händer alltid mycket har jag insett, vare sig man vill det eller inte.

Hårda tider börjar nu. Det var det enda jag hade att säga!

Imorgon åker jag till Thailand i tre veckor. Jag förstår inte att inom några dagar ligger jag på vita stränder i över 30 graders värme och solar på andra sidan jorden. Inom några dagar äter jag thai mat, går i lösa linnen och badar i kristallklart vatten. Jag undrar hur det kommer bli. Jag undrar hur jag kommer på. Jag undrar vad jag kommer tänka på. Jag undrar vad som kommer hända som jag inte förväntar mig. Jag undrar vilka insikter jag kommer komma till. Vilka människor jag kommer att träffa..

Nej det är helt sjukt att jag ska till Thailand. Och ännu sjukare är det faktiskt att jag tagit studenten. De senaste dagarna har jag gjort mycket sjuka saker. Man ska inte vara någon som folk förväntar sig.


Ni får ha det underbart här hemma så ska jag också ha det. Puss och kram

Det blir en riktig ego update med bilder, men jag har förfan tagit studenten!!!! Jag kan inte beskriva med ord känslorna över den här dagen. Lyckokänslorna var enorma, stämningen var obeskrivlig och jag kommer nog aldrig kunna sluta gråta över hur bra den här dagen var. Tack alla människor som gjorde den här dagen så himla underbar. Jag har så mycket kärlek och uppskattning i mig som jag inte vet vart jag ska göra av. Håller på att spricka!

Städa
Sola
Köpa lösögonfransar
Köpa frukt etc till champagnefrukosten imorgon
Hjälpa mamma
Klippa mig
Prova allting
Ladda kameran
Tvätta kläder

Imorgon tar jag studenten imorgon.

Hur än vädret kommer bli, vad som än kommer hända, vilken bild mamma och pappa än valt på plakatet, hur än mitt hår kommer bli, hur full jag än kommer bli så kommer det bli en dag jag kommer att minnas hela livet. Tiden på gymnasiet är en tid som jag alltid kommer att prata om och minnas tillbaka till... människorna jag lärt känna här kommer alltid att vara "de människorna jag lärde känna på gymnasiet". Jag har inom några dagar passerat en tid som jag alltid kommer att minnas. Det är som om jag just nu håller på att gå upp ett trappsteg till, jag är påväg från fasen "gymnasiet" till fasen "efter gymnasiet". Min gymnasietid är över, slut. Det är en ny fas som börjar snart, och jag vet inte hur den kommer bli. Jag har facit i hand på hur gymnasiet var. Jag vet hur jag kommer prata om den och minnas den, för jag har gått klart nu. Jag kan inte få något ogjort eller något mer gjort. Det är helt sjukt. Jag känner starkt att jag inte förstår att vissa människor kommer jag aldrig träffa igen, gud det är så otroligt sorgligt.

Jag har mått så bra under gymnasiet. Alltså helt ärligt nu, just nu sitter jag och gråter, det kom som en chock faktiskt. Det är så många människor jag kommer sakna något otroligt mycket, så många stunder jag kommer längta tillbaka till. Det finns så många människor på Östra gymnasiet som förändrat mig, berört mig, inspirerat mig, format mig, stöttat mig, lärt mig. Jag älskar varenda människa för det. Jag har byggt upp så många vänskapsrelationer, fått uppleva så mycket med så många människor. Den tiden är över nu, imorgon är det en dag kvar sen är den här tiden över. Det är så många själar som jag vandrat runt med i den där byggnaden nu i tre år som betyder så fruktansvärt mycket, som gett mig så mycket, som jag gått igenom så mycket med. Tre år är inte så mycket, men dessa tre år har innehållit så mycket mer än vad några andra tre år i mitt liv någonsin gjort. Det känns så sjukt att dessa tre år är över. Aldrig mer få gå till lunchen ihop, prata med lärare efter lektioner, plugga i bibloteket ihop, sova i sofforna utanför skåpen tillsammans, va nervösa inför prov ihop. Aldrig mer köpa kaffe i cafeterian, aldrig mer flumma med folk i paralellklassen. Alltså det är så jävla mycket små detaljer som kanske inte är så stora, men som betytt så mycket i skolan. Att få hälsa på folk i korridorerna kommer jag sakna. Små stunder är så stora minnen. Just nu känner jag bara att jag älskar varenda människa i skolan.

Jag kan inte beskriva mina känslor just nu. Jag är bara så himla glad och ledsen samtidigt, jag minns inte ens sist jag grät. Och jag vet inte varför jag gråter, jag gråter nog av glädje faktiskt. Jag gråter nog för att jag är så himla glad över alla människor jag fått lära känna, både de människorna som jag bara lärt känna på ytan och de människorna jag kommit nära in på djupet. Jag gråter för att jag är så glad för allt jag fått uppleva, jag är så glad över att jag hamnade i den klass jag hamnade i. Jag gråter över att jag fick chansen att lära känna alla fantastiska människor jag gjort. Jag är så djupt tacksam, alla är så fina människor. Det är så sorgligt att det man byggt upp tillsammans i skolan kommer att försvinna. Jag vet att jag kommer ha kvar många människor, men det man hade gemensamt i skolan försvinner. Det är det som man byggt upp utanför skolan som kommer vara kvar. Jag tror inte jag förstår nu, även om jag faktiskt ligger här och gråter, hur sorgligt det här faktiskt är.

Människorna jag lämnar nu har jag verkligen sovit över hos tusen gånger om, gråtit inför när livet varit så jävla surt och haft så många snefyllor tillsammans då vi gråtit, spytt i samma toalett och missat bussarna hem på. Människorna jag lämnar nu har förgyllt mina dagar i tre år, jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag faktiskt gjort i skolan. Jag lämnar människor jag rest ihop med och bråkat med för att sedan bli vänner med igen. Jag har varit uppe hela nätter tillsammans med dessa människor, haft filmkvällar och bakkvällar tillsammans med dom. Dessa människor har jag nu i tre år bytt kläder med, själv kramat så många då de gråtit, människor jag lämnar har jag haft långa långa telefonsamtal med, träffat killar tillsammans med. Vi har gjort arbeten och redovisningar tillsammans, dansat på krogen ihop tills våra fötter inte orkat längre. Jag har fått ta så mycket skit och kärlek samtidigt. Människor jag lämnar har stundtals irriterat mig, men har även blivit de jag saknat något otroligt på sommarloven. Jag har gått på sega hemmafester ihop med dessa människor, fikat ihop med efter skolan. Det är människorna i skolan man smsat då plugget känts som mest tungt. Alltså det går bara inte att summera, jag är bara så otroligt tacksam. Jag vet inte hur jag ska kunna visa min uppskattning så att det är tillräckligt. Vi har haft det så jävla roligt och så jävla bra, och vi har tagit varandra framåt. Vi har varit med i varandras förändringar och sett utvecklingen hos varandra. Jag är så innerligt tacksam över vad alla människor gett mig. Ord är inte tillräckliga. 

Om jag är säker på mig själv, men inte är för självgod. vill du ligga med mig då?

Jag känner för att vända på dygnet, röka sent in på nätterna, prata skit med människor man inte känner, skratta utan att bry mig hur jag ser ut, dricka för mycket alkohol utan att bry sig om jobb dagen efter, ha på sig samma tröja en dag för mycket, ha sex i morgonljuset, bli full på vin klockan 6 på dagen, dansa barfota på ett uselt dansgolv, spela mycket högre musik än vad som är okej för grannarna, bränna mig efter en dag liggandes i solen. Jag vill inte vara perfekt längre, och jag behöver inte det heller. Skolan finns inte längre, jag måste inte vara duktig i övrigt för att orka skolan, för det finns ingen skola att orka med längre. Jag behöver inte hålla mitt liv i bra skick på alla plan. Det gör ingenting om jag vänder på dygnet. Det gör ingenting!

Jag är i ett bra läge i mitt liv. Jag tycker om mitt liv här där jag står just nu. Peace out

Köpt mobil
Gjort allt i skoloan
Köpt underkläder
Köpt bikini
Jobbat
Städat
Haft studentfotografering
Dekorerat flaket
Skrivit upp mig för sommaren
Mått bra

En vecka till studenten idag, en vecka! Min kropp mår inte bra, den är sliten och trött. Jag har fruktansvärt ont i ryggen och ständigt huvudverk känns det som. Sömnbrist, jag har ingen matlust och äter inga riktiga måltider. Lever i princip på kaffe och knäckebröd. Men fan, det är så jävla mycket som är så jävla bra just nu att jag bara inte kan ligga och böla över min kropp som inte orkar.

Allt jag behöver är sömn, sen är jag på benen igen!

Ibland inser jag bara hur underbar min mamma är. Kom hem nu idag och då har hon bakat rabarber paj och hela huset doftar underbart gott. Hon har också städat mitt rum jättefint och tänt ett vaniljljus! Åh vad jag bara älskar min mamma ibland! KÄRLEK

Min största rädsla är att jag ska sluta våga misslyckas, det är vad jag är absolut mest rädd för faktiskt.

Jag har inga speciella mål nu. Och jag tror inte att jag kommer hetsa efter att skaffa mig det i sommar. Jag vill nog bara leva, festa, träffa nya människor, vara spontan, göra allt som faller mig in, ta risker, inte tänka så mycket. Sen vill jag vakna upp någon gång där i slutet av Augusti och känna något i stil med "vart fan är jag i mitt liv just nu?"

För vem vet. Kanske blir jag kär? Kanske blir jag lesbisk? Kanske blir Stockholm ett himmelrike fullt av möjligheter? Kanske gör jag karriär? Vinner på lotto?

Allt jag vet nu är att det är två veckor kvar tills jag tar studenten, och det är helt sjukt. Jag ser fram emot den dagen så otroligt mycket, inte för att jag slipper skolan. Utan för att den dagen kommer hela klassen vara tillsammans, alla kommer vara så lyckliga, så kärleksfulla och stämningen kommer vara på topp. Den dagen kommer jag inse min kärlek till min klass och min skola, och känslan av kärlek är den bästa som finns.

Jag har jobbat ikväll, och skrivit upp mig lite i sommar. Puss och kram!