milkas

Jag har aldrig hajat varför människor känner behovet av att byta blogg. men nu känner jag det själv, jag vill inte skriva här längre. Den här bloggen är för mycket mig. Och jag är inte mig längre, eller jag vill inte vara det iaf. Och det räcker för att jag inte ska vilja skriva. Jag är fortfarande i kris, fortfarande vilsen i mig själv.  Det känns som om jag går i dimma, trampar i sirap och försöker se igenom väggar. Därför blir det här mitt sista inlägg i denna blogg, just nu känner jag inte för att skapa en ny, men man vet ju aldrig om jag får något ryck.

Tack för tre år. Puss.