time for a change


Imorgon tar jag studenten imorgon.

Hur än vädret kommer bli, vad som än kommer hända, vilken bild mamma och pappa än valt på plakatet, hur än mitt hår kommer bli, hur full jag än kommer bli så kommer det bli en dag jag kommer att minnas hela livet. Tiden på gymnasiet är en tid som jag alltid kommer att prata om och minnas tillbaka till... människorna jag lärt känna här kommer alltid att vara "de människorna jag lärde känna på gymnasiet". Jag har inom några dagar passerat en tid som jag alltid kommer att minnas. Det är som om jag just nu håller på att gå upp ett trappsteg till, jag är påväg från fasen "gymnasiet" till fasen "efter gymnasiet". Min gymnasietid är över, slut. Det är en ny fas som börjar snart, och jag vet inte hur den kommer bli. Jag har facit i hand på hur gymnasiet var. Jag vet hur jag kommer prata om den och minnas den, för jag har gått klart nu. Jag kan inte få något ogjort eller något mer gjort. Det är helt sjukt. Jag känner starkt att jag inte förstår att vissa människor kommer jag aldrig träffa igen, gud det är så otroligt sorgligt.

Jag har mått så bra under gymnasiet. Alltså helt ärligt nu, just nu sitter jag och gråter, det kom som en chock faktiskt. Det är så många människor jag kommer sakna något otroligt mycket, så många stunder jag kommer längta tillbaka till. Det finns så många människor på Östra gymnasiet som förändrat mig, berört mig, inspirerat mig, format mig, stöttat mig, lärt mig. Jag älskar varenda människa för det. Jag har byggt upp så många vänskapsrelationer, fått uppleva så mycket med så många människor. Den tiden är över nu, imorgon är det en dag kvar sen är den här tiden över. Det är så många själar som jag vandrat runt med i den där byggnaden nu i tre år som betyder så fruktansvärt mycket, som gett mig så mycket, som jag gått igenom så mycket med. Tre år är inte så mycket, men dessa tre år har innehållit så mycket mer än vad några andra tre år i mitt liv någonsin gjort. Det känns så sjukt att dessa tre år är över. Aldrig mer få gå till lunchen ihop, prata med lärare efter lektioner, plugga i bibloteket ihop, sova i sofforna utanför skåpen tillsammans, va nervösa inför prov ihop. Aldrig mer köpa kaffe i cafeterian, aldrig mer flumma med folk i paralellklassen. Alltså det är så jävla mycket små detaljer som kanske inte är så stora, men som betytt så mycket i skolan. Att få hälsa på folk i korridorerna kommer jag sakna. Små stunder är så stora minnen. Just nu känner jag bara att jag älskar varenda människa i skolan.

Jag kan inte beskriva mina känslor just nu. Jag är bara så himla glad och ledsen samtidigt, jag minns inte ens sist jag grät. Och jag vet inte varför jag gråter, jag gråter nog av glädje faktiskt. Jag gråter nog för att jag är så himla glad över alla människor jag fått lära känna, både de människorna som jag bara lärt känna på ytan och de människorna jag kommit nära in på djupet. Jag gråter för att jag är så glad för allt jag fått uppleva, jag är så glad över att jag hamnade i den klass jag hamnade i. Jag gråter över att jag fick chansen att lära känna alla fantastiska människor jag gjort. Jag är så djupt tacksam, alla är så fina människor. Det är så sorgligt att det man byggt upp tillsammans i skolan kommer att försvinna. Jag vet att jag kommer ha kvar många människor, men det man hade gemensamt i skolan försvinner. Det är det som man byggt upp utanför skolan som kommer vara kvar. Jag tror inte jag förstår nu, även om jag faktiskt ligger här och gråter, hur sorgligt det här faktiskt är.

Människorna jag lämnar nu har jag verkligen sovit över hos tusen gånger om, gråtit inför när livet varit så jävla surt och haft så många snefyllor tillsammans då vi gråtit, spytt i samma toalett och missat bussarna hem på. Människorna jag lämnar nu har förgyllt mina dagar i tre år, jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag faktiskt gjort i skolan. Jag lämnar människor jag rest ihop med och bråkat med för att sedan bli vänner med igen. Jag har varit uppe hela nätter tillsammans med dessa människor, haft filmkvällar och bakkvällar tillsammans med dom. Dessa människor har jag nu i tre år bytt kläder med, själv kramat så många då de gråtit, människor jag lämnar har jag haft långa långa telefonsamtal med, träffat killar tillsammans med. Vi har gjort arbeten och redovisningar tillsammans, dansat på krogen ihop tills våra fötter inte orkat längre. Jag har fått ta så mycket skit och kärlek samtidigt. Människor jag lämnar har stundtals irriterat mig, men har även blivit de jag saknat något otroligt på sommarloven. Jag har gått på sega hemmafester ihop med dessa människor, fikat ihop med efter skolan. Det är människorna i skolan man smsat då plugget känts som mest tungt. Alltså det går bara inte att summera, jag är bara så otroligt tacksam. Jag vet inte hur jag ska kunna visa min uppskattning så att det är tillräckligt. Vi har haft det så jävla roligt och så jävla bra, och vi har tagit varandra framåt. Vi har varit med i varandras förändringar och sett utvecklingen hos varandra. Jag är så innerligt tacksam över vad alla människor gett mig. Ord är inte tillräckliga. 







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0