milkas

Tänk er att någon har satt på en klocka i era huvuden som piper något fruktansvärt högt i era öron, det är ett skrikande, ilande och gällt ljud. det är dock bara ni som kan höra det här ljudet. Och vad ni än gör så försvinner det inte. Ni kan gråta, ni kan skratta, ni kan ligga ner helt apatiska, ni kan träna, ni kan prata med andra människor, ni kan slå på era huvuden för att ljudet ska försvinna, ni kan försöka skrika på att ljudet ska försvinna, men allt ger samma effekt, alltså ingen effekt alls, ljudet är fortfarande lika högt. Och hur mycket ni än pratar om hur jobbigt det är med det där jävla ljudet så är det ändå kvar. Folk runt omkring er lever som normalt, deras liv går vidare i samma tempo och dom ser på dig och kan inte höra eller förstå vilken plåga du har, hur mycket du lider av att inte kunna göra samma sak. Och när du berättar om ljudet kan dom bara nicka och tycka synd om dig. Dom kan inte heller ta bort ljudet.

Såhär känner jag nu. Jag försöker fokusera på något annat, men jag kan inte. Jag kan inte fokusera på något annat. Och jag vill ha bort det lika mycket som alla andra vill, men jag kan inte välja att ta bort ljudet, jag får bara acceptera att det är där och försöka härda och leva med det. Och det här hjälper inte heller, jag vet ju det.

Jag har skrivit nästan tre sidor på tent-jäveln. Och jag har lite kvar, men jag har ändå gjort det mesta, absolut. Jag tycker att det får räcka såhär, resten (vilket inte är mycket, jag satsar inte på högt betyg nu, inte under dessa omständigheter) får jag göra imorgon. Tack för mig. Peace.

Alltså ALLVARLIGT. Jag har blivit helt cp i mitt huvud, känner inte igen mig själv. Och det här går inte längre, det är så sjukt och så konstigt att jag kan inte låta det här fortsätta. Att en människa kan göra en så desperat och okontrollerad. Jag har aldrig haft så lite kontroll över mig själv som jag har just nu. Jag känner hur jag sakta men säkert automatiskt börjar skita i olika saker, helt utan min egna mening. Jag kan inte hjälpa det. Skolan känns inte meningsfull, jag skjuter upp skolarbetet och känner att det kvittar (fast jag får fortfarande ångest. jag har kvar mitt förnuft som säger nejnej, det kvittar inte alls) och om man ska plugga så behöver man något mer än bara förnuft. Man behöver en inre vilja för det och det har jag absolut inte nu, just nu säger min inre vilja bara en sak, den fokuserar bara på en enda sak. En enda person.
Och jag kommer som jag förstår sakta men säkert "beta av" saker att skita i. Nu skolan, vad kommer sen? familjen? vännerna? mig själv? Jag kan inte tillåta det här hända. Så nu säger jag seriöst fuckoff nu ska jag göra den där jävla geografin. För jag ska fan inte låta någon kontrollera mig såhär mycket. Jag kan inte tillåta att det händer. Och om jag börjar skita i saker kommer jag fortsätta i samma mönster och DET GÅR INTE. Det får bara inte hända helt enkelt.

så fuckoff. fuck jävla off. Klockan är halv ett på natten nu, jag skriver sen när jag är klar med geografi helvettet, för jag ska fan göra den. Jag måste det för jag ska trotsa den här kontrollen jag inte har. Jag ska skaffa mig kontroll, kämpa säger jag bara.

och en dag ska jag be om ursäkt för alla som drabbas av det här. Men just nu kan jag inte det, för jag är helt maktlös. men när den här skiten är över ska jag be om ursäkt.

Jag har aldrig någonsin känt mig såhär desperat. och det är en hemsk jävla känsla.

Jag har huvudverk och är handlingsförlamad. Jag är också mentalt utkörd. Och sliten. och mina hjärnceller börjar försvinna.

Jag fick en list-bok av Anna när jag fyllde år. En list-bok över ens liv, så ska man fylla i olika listor och det var från början en oseriös present men jag har nu på allvar börjat gå in för det här list-skrivandet. För man funderar verkligen över sitt liv och listorna hjälper att man vet konkret över vad man ska tänka på. Typ "vad jag ångrar mest i hela mitt liv", "stora strider i mitt liv", "saker jag vill förbättra hos mig själv", "det jag är mest rädd för", "saker jag ska göra i år", "det jag inte kan leva utan", "löften jag brutit", "egenskaper jag söker hos en partner", "kroppsdelar jag är mest nöjd med", "komplimanger jag fått", "personer jag ser upp till" osv osv. Det är sjukt många listor! Men jag är för att fundera över allt det här. Och när man får det nedskrivet eller sagt betyder det att man är nu medveten om det. Visst att jag kan om jag tänker efter säga vad jag är mest nöjd med hos mig själv, men så länge jag inte sagt det högt eller skrivit ner det så anser inte jag att man är medveten om det. Därför tycker jag att sånt här är så jävla bra. Man funderar över saker i sitt liv och blir medveten om allt.

Dessutom så är det här bra sysselsättning för mig nu. Jag behöbver det.

hugs!

Jag vet, det är sonja aldén och känns kanske lite som om jag är en 40åring. Men alltså, hon är fan så jävla bra. Den här texten alltså beskriver precis vad jag känner.

Du får inte - sonja aldén

Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet

Men du får ta den tid du behöver
För att förstå vad är det du vill
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva, kan få gro

Du får inte andas på min panna
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart

Aaaahhhh...
Aaaahhhh...
Åååhhh

Du får ta den tid du behöver
(För att förstå vad det är du vill)
Vad är det du vill?
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
(Så att två själar kan få ro)
Och så att allting som vi lovade
Oss själva (kan få gro)

Du får ta den tid du behöver
För att förstå vad det är du vill
(Vad är det du vill?)
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva (kan få gro)

Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart

Jag ser sur ut, men jag är egentligen glad! Idag ska jag påminna mig själv om vad som är viktigt i mitt liv och ingå ett löfte med mig själv att aldrig glömma bort det.
Man ska aldrig ta något eller någon för givet och vänner är något man ska ta vara på.

Min dag har varit jättebra hittills iallafall ♥

Jag är äcklad av mig själv. Tror seriöst att det är p-pillrernas fel. Men ush vad äcklad jag är av mig själv. mycket hemskt känsla.

Jag saknar mina vänner. Och om två dagar fyller jag 18. Och klockan är halv 4 på natten. men imorgon ska jag ta tag i mig själv och göra vad jag måste för att stå ut med mig själv, i och med att jag är så äcklad. Jag förstår inte varför. Fyfan.

Jag ångrar inte at jag åkte till Milano, det är en väldigt fin stad och det har varit nyttigt med några dagar hemifrån. Men jag har längtat hem något så otroligt. Och jag har tänkt så mycket och inte fått prata av mig. Men nyttigt har det varit och jag tror att min frånvaro har gjort gott.
Imorgon ska jag göra det jag måste. Och jag är i en liten konstig period, i och med omständigheterna. Men det är väl okej antar jag. Man har inte alltid koll på sig själv. Inte alla bullar på plåten helt enkelt.

så hade folk hamrat ner kapsyler i hjärtformer på vägen
så sålde folk paraplyer överallt
så kunde folk inte engelska
så åt jag sushi för andra gången i mitt liv
så såg jag på fotboll tillsammans med 80 000 andra människor
så drack jag mycket äcklig kaffe
så analyserade jag paraplyn väldigt mycket
så kunde man åka hur mycket spårvagnar, tåg, tunnelbanor och bussar som man ville varje dag för 30 kr
så körde folk som galningar
så kunde man ta sig till venedig på tre timmar vilket vi gjorde över en dag
så kunde man också ta sig till staden Como som vi också gjorde en dag
så var det dåligt med varmvatten
så längtade jag hem varenda sekund
så bestod frukosten av äckliga sötsaker
så fanns det mycket dyra kläder
så var det mycket svenskar
så åt jag massa toast
så blev jag besviken på pizzorna
så läste jag en bok på 500 sidor
så tänkte jag på dig
så tänkte jag ännu mer på dig
så frös jag om nätterna
så insåg jag att milano är en väldigt fin stad
så insåg jag att jag å ena sidan ville stanna
så hade jag trevliga dagar med pappa
så var folket allmänt trevliga och hjälpsamma
så lärde jag mig läsa karta väldigt bra
så hittade jag 2 euro
så fick jag faktiskt mitt livs lyckorus på självaste flygplatsen

Den senaste veckan har jag tänkt tillbaka på veckan i påskas som jag åkte upp till landet med mamma och pappa. Det var seriöst en av de bästa resorna jag gjort i hela mitt liv. Den var så jävla behövlig just då, den gav mig kraft till att komma tillbaka till stockholm och börja om. Den gav mig kvalite och jag fick tänka och samla mig. ÅH, det var verkligen en helt underbar vecka. Helt underbar och jag kommer alltid att minnas den veckan.

Jag kommer ihåg att jag var förvirrad och stressad i mitt liv innan jag åkte. Jag kände mig osäker och otrygg. Och det låter så töntigt men jag hittade verkligen lugnet uppe i nordnorge den veckan med mamma, pappa och mormor. Och veckan gick liksom ut på att lösa korsord, laga mat, lyssna på elvis, gå ut och springa på mornarna, gå långpromenader med mamma, fota, dricka kaffe hos mormor, läsa, sova ut, bara vara med mamma och pappa, plugga, tända ljus, kolla i gamla bilder, prata om gamla tider, dricka te och bara vara med mig själv. Jag har aldrig behövt en sån vecka så mycket som jag behövde just då. och jaa, anledningen till att jag tog upp det här var att jag känner verkligen hur jag skulle behöva en sån vecka just nu. Alltså det var sån frihet att få vara där uppe, det är verkligen så himla fritt och av någon anledning blir det inte tråkigt.

Jag läste inlägg från min blogg som jag skrev för ett år sen nyss. För ett år sen hände något i mig tror jag, under ett år så har mycket hänt i mig. För ett år sen kom jag till insikt i mycket och jag insåg saker om mig själv som jag inte tidigare hade förstått eller fått ihop. Jag började för ett år sen att tänka väldigt mycket på hur jag ville vara, hur jag ville att mitt liv skulle se ut och hur jag själv ville framstå som. Sen började jag leva efter det väldigt strikt och så har jag levt nu i ett år. Jag har varit väldigt noga med vad jag lagt mitt fokus på och hur jag gjort mina små val i min vardag. Jag har i ett år ungefär varit med om väldigt mycket känns det som, inga jättegrejer verkligen inte. Men jag har umgåtts med många olika människor, gjort många olika saker, fokuserat på många olika saker, levt efter många olika livstilar osv. Och just nu idag så känns det som om jag har gjort klart det där, jag testat klart. Nu är jag redo för nästa steg typ, typ nästa steg i en specifik riktning. eller jag är just nu i det här mellanperioden mellan två olika perioder i mitt liv. Det känns som om jag väntar på att något ska hända, på att nästa period ska börja. Jag vet dock inte hur lång den här mellanperioden kommer att vara.

Hur som helst så känner jag mig lite tråkig. Eller det var så kul när jag för ett år sen insåg så mycket och allt var så intressant. Den största insikten jag fick var nog att jag själv är kapabel att förändra allt som jag vill förändra i mitt liv, mitt liv är mitt val. Det finns ingenting som heter tur eller otur, det finns ingenting som heter öde eller karma. Allt som finns i mitt liv är på grund av mig och tack vare mig. Visst att saker som händer händer - men jag kan alltid välja hur jag ska hantera det och det var väl det som jag insåg då. Jag kan aldrig skylla på någon eller något om jag inte känner mig nöjd i mitt liv.

Aja. De två senaste månaderna har jag faktiskt inte kunnat välja vart jag ska ha mitt fokus, det har varit omöjligt. Jag har fokuserat på en enda person i två hela månader och det har varit nyttigt och givande och jag ångrar ingenting, men fortfarande så är det helt sjukt hur en människa kan ta upp ens tankar sådär. Och det är lite störande också, för jag känner hur den här personen kontrollerar min vardag - utan att ens vara närvarande. Liksom jag har smsat med den här personen varje dag i två månader och en vecka i stort sett, ändå hoppas jag fortfarande att varje gång jag får sms att det ska vara från den här personen.

Jag vill bli vuxen iaf. Jag vill ha min egna lägenhet, mitt egna jobb, min egna pojkvän, mitt helt egna liv som jag bestämmer över till hundra procent.

Jag har så jävla tråkigt. och har haft så jävla tråkigt hela dagen.

Nu kommer den här filuren hem till mig. Åh vad skönt det ska bli att få utbyta lite ord med henne!

Imorse när jag vaknade var jag verkligen inte glad. Jag var inte trött men jag kunde inte ta mig upp ur sängen, mina ögon var stirriga och kroppen tung + att min spänningshuvudverk fortfarande satt kvar. skulle behöva stressa upp och skynda mig på med kläder och äta en halvdant frukost och springa till bussen, för att inte komma försent. Men jag orkar verkligen inte idag. tog en överdrivet lång dusch i lite för varmt vatten och gjorde en lite för god frukost för att det ska vara tisdag och så satt jag där lite för länge. Jag orkar verkligen inte vara så duktig som jag borde just nu. Men det är väl okej att göra så ibland, visst? Om man verkligen känner att man behöver det. Och nu om någongång behöver jag det.


ciao

Det var länge sen jag festade så ordentligt som jag faktiskt gjorde inatt. Det behövdes och det var typ ganska jätteroligt. Det snurrar i min skalle!

Jag vet precis vad du känner
fast du aldrig sagt ett ord
du har viljan att bli större
här är du redan stor

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Idag har jag gått runt och haft lite ångest hela dagen ungefär.

Projektarbete
Fotouppgift 25/10
sleepy hollow inlämning 29/10
Geografi skrivning 7/11
Religion skrivning 8/11
Psykologi skrivning 15/11
Nationella prov i svenska vecka 43
Samhälle C

Det där var all ångest kring skola. Och sen har jag annan ångest i form av

Jobb
Familj
Vänner
Pojkvän
Träning

Allt det där har jag känslor inom också. För allt ska funka, jag insåg iallafall på bussen att det går inte att få ihop allt det här. Det går inte att alla faktorer ska vara på topp. Så däför måste jag bli bättre på att acceptera att man kan inte vara på topp överallt. Det är okej att vara dålig någonstans. Ibland får man kanske bara acceptera att man inte kan fokusera på träningen, eller umgås med alla de man vill umgås med, eller gå på de fester alla går på.

Jag får så lätt ångest känner jag, små grejer ger mig ångest. För så fort något inte är perfekt så får jag ångest, för jag är perfektionist när det gäller mitt liv. Jag kan inte acceptera att något är dåligt, jag tycker att jag själv är dålig om jag inte förändrar det som är dåligt. Men det jag måste inse är väl att någonting är alltid dåligt. Jag kan inte gå runt och tycka att jag själv är dålig som inte ser till att allt alltid är bra. Om man hela tiden ska hålla allt på en bra nivå så kommer man bli knäpp för att det blir så mycket, jag håller alltså på att bli knäpp.

Nej men faktiskt. Jävligt mycket tankar och jag känner mig stressad för att jag måste vara alla delar i mitt liv till lags. Jag vill vara bra överallt och det blir för mycket.

Nu ska jag göra religion iallafall. Vet inte hur det ska gå med alla tankar, men jag ska försöka. Jag måste :( Jag kommer säkert gå in i väggen och bli utbränd