milkas

Idag när jag vaknade tog på mig min klänning som jag så fint lovade i förra inlägget. Jag gick runt och kände mig som en gräddbakelse ungefär hela dagen, fin känsla. Dock så fick jag problem när det blåste så mycket så att min klänning typ flög upp. Jobbigt det där.

Sommarskolan är faktiskt ganska bra. Jag, Ewe och Anna har olika matdagar så idag bjöds det på kötbullsmackor och stektäggmackor + kladdkaka. Imorgon är det min matdag, jag har gjort kycklingsallad och ska köpa med mig ballerinakex har jag tänkt. Sen blir det bio med fina människor, ME LIKE!!

Trots noll uppdatering så är ni kvar alla ni som alltid läser. Helt i onödan! Nej men det glädjer mig att ni trots kass uppdatering fortfarande läser. Måste tyvärr säga att jag känner noll inspiration för att blogga. Mitt liv är väldigt mellanmjölk just nu och jag har ingenting att skriva. För jag är varken lycklig eller olycklig, skoltrött eller motiverad. Jag längtar inte jättemycket till sommaren eller fasar för den, jag känner inga nya känslor eller har något gammalt jag tänker på osv. Ni fattar. Mitt liv går runt och runt i samma cirkel. Ni alla har väl upplevt det. Jag går till skolan, skrattar lite, klagar lite, går på lektioner, går hem, pluggar, tränar, äter, sover. Sedan går jag till skolan igen, skrattar lite, klagar lite, går på lektioner, går hem, pluggar, tränar, äter och sen sover. Sedan så går jag till skolan, skrattar lite, klagar lite...... osv. Ingenting känns dåligt, men ingenting ger mig lyckorus heller. Jag känner mig inte sugen på att festa heller, eller plugga nu in i det sista så jag får dom där betygen. Träna känns inte heller jättekul, men som allting annat så känns det inte hemskt heller.

Men som sagt, jag tror att detta beror på att jag är i en period med mycket tankar inom mig. Jag har inte tiden att fokusera på mitt liv utåt, jag har nog med att sortera och förstå mig på mina egna känslor och tankar. Därför blir det en sådan där cirkel som går runt, runt, runt.

Jag äter iallafall. Som ett svin. Det är typ det jag gör. Hoppas era liv är lite mer händelserika iallafall. I helgen åker jag till Ann-jeanette iallafall, hoppas på fint väder och god man. Kanske en nypa inspiration också + lite lyckorus som grädde på moset.

Puss.

... att jag tar tag i mitt liv. Jag gör något åt det, jag förändrar det medvetet, jag handlar och agerar med en tanke bakom. Det är vad jag gör just nu.

Vi läser i tidningen varje dag om unga människor som plötsligt dör i olyckor, blir mördade eller på något annat vis går bort. Vi ser ett namn, tänker "vad hemskt" och sedan vänder vi blad.
    Efter vi lagt ifrån oss tidningen är det som att det man nyss läste aldrig hänt, det är som bortblåst och ens dag fortsätter precis som vilken annan dag som helst. Vi liksom kliver av bussen, går på lektionerna, går hem, pluggar lite, går på träning, ringer en kompis etc. Men vad är det vi mer gör under dagen? Vad är det som vi mer gör som tyder så mycket på att det vi imorse läste i tidningen inte berörde eller påverkade oss? Vi klagar. Vi klagar på allt, på lärare som av någon anledning pratar för långsamt eller ger för mycket läxor, vi nöter kompisars små misstag och bagateller inför varandra, vi stör oss på våra föräldrar för att dom av någon anledning inte vet någonting, vi tänker arga tankar om tanten på bussen som gjorde så att bussresan tog lite längre tid just för att hon hade med sig sin rullator, vi säger att vi hatar folk som vi egentligen inte hatar, vi tycker att våra syskon är jobbiga utan anledning, vi tycker inte att livet är tillräckligt bra osv. Det finns alltid något som man klagar på varje dag.
    Om det inte är vädret så är det skavsåret, om det inte är skavsåret så är det den urladdade mobilen, om det inte är den urladdade mobilen är det den lite för starkt kryddade maten som mamma så omsorgsfullt gjorde idag, om det inte är den för starkt kryddade maten så är det en vän som avbröt mig idag när jag pratade, och om det inte är det så är det träningen som var tråkig osv. Det finns alltid något. Ser ni poängen? Det är helt sjukt! Men såhär är det. Det finns alltid mer av allt, det handlar bara om vad i ens liv man väljer att lyfta fram och fokusera på. Jag vet att det låter klyshigt men det är VERKLIGEN så. Jag skulle kunna komma på exakt lika många bra saker som dåliga saker om min dag, om jag bara ansträngde mig så skulle jag kunna få dubbelt så många bra saker. Alltså precis som om det man klagar på kan vara allt så kan det bra (vad är motsatsen till klaga?) också vara allt.
   Gubben som lät mig gå före i kön idag på 7eleven, håltimmen på engelskan, den laddade ipoden, den goda efterrätten, min tröja som kom fram idag, min vän som sa att mitt hår var snyggt idag, bussarna som faktiskt tajmade, yougurten i kylen som för en gång skull faktiskt inte var slut, att den där tjejen som aldrig brukar hälsa på mig hälsade på mig, någon i klassens otroligt bra humör, att favoritknäckemackorna i matsalen var där idag, att jag inte försov mig, den glada busshauffören som hejade på mig på farsta-bussen, att pappa hämtade mig från träningen osv.
   Man kan ju tänka lite som så att "vad är det att vara glad för? det gör väl inte mitt liv bättre för att busshauffören imorse verkade så himla glad?" Nej kanske inte. Men hur jävla ledsen blir man egentligen av att ens kompis avbröt en idag när man pratade? Hur mycket förstör det ens liv? Inte ett dugg, om man inte låter det göra det förstås. Men det är väl det jag menar, man kan välja så mycket här i livet och jag tycker att människor över lag är så himla dåliga på att tänka igenom sina val och göra dom. Man gör det som är bekvämast men sämst. Och det slutar ju med att man blir bitter, automatiskt. Man blir en bitterfitta :)

Nu trallade jag vidare på något helt annat. Min tanke med det här inlägget var egentligen att poängtera hur mycket här i livet som vi tar förgivet. Vi tar förgivet att personer runt om oss ska vara där imorgon också, vi tar förgivet att folk som alltid har brytt sig alltid ska bry sig, vi tar förgivet och förväntar oss att folk omkring oss ska agera på ett visst sätt. Det finns så mycket här i världen som vi tar förgivet. Vi måste sluta med det för att skapa en bättre värld. Vi måste sluta att förvänta saker av folk, om vi aldrig ger något tillbaka. Om man bara leker med tanken att någon som man idag har klagat på skulle dö imorgon, skulle man ångra att man klagade på det man gjorde då? Förmodligen. Jag menar inte att man aldrig ska få klaga på saker, för det går ju inte heller. Men det finns så mycket små bagateller, som egentligen inte har någon betydelse, som är helt onödiga. Det är de sakerna man skulle ångra.

Jag vet inte om jag nått ut så att ni förstått vad jag menar. Men tanken förstår ni nog.

♥ Kärlek till er iallafall ♥

Idag när jag vaknade och tittade ut genom fönstret var skogen nedanför mig full med såna här:



När jag efteråt gick ut för att hämta posten, såg himlen ut såhär:



Och det var allt vad som behövdes för att det skulle bli en bra dag!





Nu ska jag äta mellis, plugga natur och ikväll blir det träning! Hare gött.