milkas

Jag har en bild av mitt liv. Jag har en bild över hur jag vill att mitt liv ska se ut, hur människorna i det ska vara, hur jag ska vara, hur mina relationer ska se ut, vart jag ska resa och vad jag ska uppleva. Jag vet inte om det är bra att ha en sådan bild, eller dåligt. Men då min bild av mig själv och mitt liv inte består av mycket olycka, många misslyckanden och diverse så får jag panik så fort mitt liv börjar gå i ett spår som jag inte innan föreställt mig att det ska gå i. Jag är van vid att alltid ha kontroll över mig själv och över mitt egna liv, och när jag helt plötsligt tappar den kontrollen och börjar känna saker jag inte är van vid så blir jag galen. Jag får panik och vet inte alls hur jag ska hantera det. Jag är rädd att gå miste om något i mitt liv, jag vill verkligen vara lycklig och jag är redo att göra allt för att få det jag vill ha. Men å andra sidan så vet jag om att livet inte består av endast lycka. Men jag vill inte sitta och vänta på bättre tider, jag kan inte acceptera att allting inte känns jättebra. Jag känner mig som en dålig människa som inte tar vara på min tid om jag sitter hemma och tycker synd om mig själv. Fast än jag innerst inne vet att det är något man också ska gå igenom.

Fast vadå ska? Vem har sagt att man ska göra på ett visst sätt? Finns det ens några "ska-n" ?

Jag känner mig som världens mest vilsna, osäkra, rädda och förvirrade tonåring. Och den delen av mig finns inte med i min ideal-bild av mitt egna liv och mitt egna jag. Men vad ska jag göra? jag kan inte styra över det, hur mycket jag än försöker. Jag är vilsen, osäker, rädd och förvirrad. Och ja, det tar verkligen emot att erkänna och säga det. Men jag har lovat mig själv att aldrig ljuga för mig själv, eller omgivningen. Så jag får bara säga precis som det är. Jag känner mig riktigt vilsen i mitt egna liv.