milkas

Inatt drömde jag att jag blev jagad av ett lejon, lejonet var jättesnäll mot min familj och andra människor runt omkring mig, men just mot mig blev den jätteaggresiv. Och jag hade panikänsla igenom hela drömmen verkligen, hur obehagligt som helst. Och jag sprang genom skogar, över berg, på åkrar, genom städer och jag var så jävla trött. Och sen slogs jag med lejonet också. Och lejonet var typ jätteaggresiv bara av att se en bild på mig. Jag googlade på det och fick fram:




Lejon : Lejon symboliserar mäktiga personer och auktoriteter. Alltså, om du drömmer att ett lejon blir argt på dig, så berättar det om en mäktig persons ilska. Slåss du med ett lejon, så kommer du att strida med en stark och mäktig man. En dröm om ett lejon utlovar också uppskattning och popularitet


Hm.

Jag måste köpa en kamera, jag måste köpa mig en egen kamera. För att ta bilder är för mig att göra något vettigt, att skapa något. Och jag ska köpa mig en bra digitalkamera, och det ska ske i helgen. Jag behöver få lite inspiration och man kan faktiskt inspirera sig själv. och jag blir glad av att ta bilder och fånga ögonblick, det är roligt.
sen måste jag fika mera, ta upp kontakter som jag tappat, vara lite mer kreativ och försöka lista ut mera vad jag vill göra efter gymnasiet. Just nu behöver jag umgås mera, ta vara på mina vänner. Men framförallt prioritera vänner.

man ska aldrig sluta orka leva sitt liv

Jag har inte satt min fot utomhus idag. Jag har i princip legat i soffan hela dagen och tittat på one tree hill. Vet inte varför jag skriver, jag är rastlös och tankspridd antar jag.

Vänner är så bra. Dom är så bra!

fan vad jag känner mig deppig. Jag känner mig orklös, jag känner inte för att ta tag i mitt liv som jag brukar. Jag känner att allt är meningslöst och jag känner ingen glöd för livet. Det känns hemskt. jag känner inte för att ha roligt, för att festa eller vara glad. ingenting just nu ger mig glädje. och det var länge sen som jag kände att mitt liv faktiskt kändes meningslöst. Jag menar absolut inte att jag inte känner för att leva. Men allt känns bara meningslöst. svartvitt. jag känner mig tom och mitt liv känns tomt, och jag känner inte för att fylla det med något. och jag brukar alltid känna att jag vill göra något med mitt liv, men för första gången på länge så känner jag att jag inte vill göra något med mitt liv, ingenting känns meningsfullt. jag har ingen ork, jag har ingen fantasi, jag känner mig negativ. allting känns meningslöst

min värsta rädsla är att bli deprimerad. jag är så fruktansvärt rädd för att vara ledsen. jag är väldigt, och då menar jag verkligen väldigt sällan riktigt ledsen. jag kan ha känslomässiga dagar då jag känner mig nere, men i grunden har jag alltid sett till att jag har varit lycklig, men haft dagar då jag är mindre lycklig. Men just nu känner jag mig till grunden olycklig, och att jag kan ha bra dagar. men jag är rädd för att det inte ska ändras, jag är rädd att det ska vara länge. så att jag till slut ska bli deprimerad och olycklig.

näej, det var riktigt länge sen, jag vill nästan säga aldrig för jag kan inte ens minnas att jag känt en sån här hopplöshet någonsin. Jag var deppig många gånger förut i mitt liv, men det var ändå annorlunda? det var om mindre saker och det var liksom en tonårsgrej kändes det som. men just nu känner jag mig allmänt hopplös, allting känns hopplöst och det är riktigt skrämmande att jag känner så.
jag kanske överreagerar, det kanske går över redan imorgon. jag hoppas så innerligt att det inte håller i sig, det är också därför jag skriver om det nu för att jag får sån panik över mitt egna sätt att tänka.

Jag orkade verkigen inte göra klart psykologin
Jag orkade verkligen inte skriva något mer på religionen
Jag orkade inte gå upp ur sängen ens
Jag orkade inte läsa samhällsläxan
Jag orkade inte göra foto uppgiften
Jag orkade inte anstränga mig för att göra en bra frukost
Jag orkade inte städa mitt rum. Att tömma papperskorgen kändes bara jobbigt
Jag orkade inte ens bry mig om att duscha
Jag orkade inte sysselsätta mig
Jag orkade inte sova

Men jag orkar verkligen inte hamna efter någonstans, och jag orkar inte vara deppig egentligen. Så jag gjorde bara tvärt emot allting som jag inte orkade. Jag gjorde psykologin och skickade in den, jag skrev lite mer på religionen, jag gick upp ur sängen, läste igenom samhällen, gjorde foto uppgiften och skickade in den, ansträngde mig för en ordentlig frukost, städade mitt rum och spelade glad musik, jag duschade länge, jag sov innan tolv och ansträngde mig för att inte vara rastlös´.

jag har inte tid att må dåligt. jag får inte må dåligt nu.

Jag känner för att satsa på skolan, jag känner för att plugga och få bästa möjliga betyg jag kan åstadkomma! Så inatt ska jag ge mig på psykologin och försöka få mycket gjort. Jag tänkte satsa på natt plugg med mycket kaffe och ja, mycket plugg, så mycket som jag känner att jag orkar.

Just nu har jag dunkande huvudverk.  Men jag tror att det är en sån här efteralltärklart- huvudverk, typ som många blir sjuka  precis efter när dom intensivt jobbat hårt en kort period. Huvudverken ska nog släppa.

Jag måste inse en sak också, återigen. Jag måste inse att jag kommer att hinna göra allt jag vill göra. Det viktigaste av allt är att jag gör allt för att må bra här där jag står just nu. Och om man mår dåligt en period så kommer man ta igen sig, man missar inte något, tvärt om snarare : alla ska må dåligt ibland, och det är bara nyttigt att göra det, det är en del av livet. När det väl händer känns det alltid som fel tillfälle, men det är väl det som är grejen. När man ska må dåligt ska inte något kännas rätt. och så har jag känt senaste månaden, ingenting har varken varit eller känts rätt.

Jag tror man har den här ideal-bilden långt bak i ens huvud. Man ska vara lycklig och det ska vara på det här och det här viset. och plötsligt kommer man in i en period som inte alls passar in på det, och då känner man sig helt fel och.. misslyckad?

Nu ska jag plugga iallafall. Och kämpa, jag ska kämpa!

Tänk er att någon har satt på en klocka i era huvuden som piper något fruktansvärt högt i era öron, det är ett skrikande, ilande och gällt ljud. det är dock bara ni som kan höra det här ljudet. Och vad ni än gör så försvinner det inte. Ni kan gråta, ni kan skratta, ni kan ligga ner helt apatiska, ni kan träna, ni kan prata med andra människor, ni kan slå på era huvuden för att ljudet ska försvinna, ni kan försöka skrika på att ljudet ska försvinna, men allt ger samma effekt, alltså ingen effekt alls, ljudet är fortfarande lika högt. Och hur mycket ni än pratar om hur jobbigt det är med det där jävla ljudet så är det ändå kvar. Folk runt omkring er lever som normalt, deras liv går vidare i samma tempo och dom ser på dig och kan inte höra eller förstå vilken plåga du har, hur mycket du lider av att inte kunna göra samma sak. Och när du berättar om ljudet kan dom bara nicka och tycka synd om dig. Dom kan inte heller ta bort ljudet.

Såhär känner jag nu. Jag försöker fokusera på något annat, men jag kan inte. Jag kan inte fokusera på något annat. Och jag vill ha bort det lika mycket som alla andra vill, men jag kan inte välja att ta bort ljudet, jag får bara acceptera att det är där och försöka härda och leva med det. Och det här hjälper inte heller, jag vet ju det.

Jag har skrivit nästan tre sidor på tent-jäveln. Och jag har lite kvar, men jag har ändå gjort det mesta, absolut. Jag tycker att det får räcka såhär, resten (vilket inte är mycket, jag satsar inte på högt betyg nu, inte under dessa omständigheter) får jag göra imorgon. Tack för mig. Peace.

Alltså ALLVARLIGT. Jag har blivit helt cp i mitt huvud, känner inte igen mig själv. Och det här går inte längre, det är så sjukt och så konstigt att jag kan inte låta det här fortsätta. Att en människa kan göra en så desperat och okontrollerad. Jag har aldrig haft så lite kontroll över mig själv som jag har just nu. Jag känner hur jag sakta men säkert automatiskt börjar skita i olika saker, helt utan min egna mening. Jag kan inte hjälpa det. Skolan känns inte meningsfull, jag skjuter upp skolarbetet och känner att det kvittar (fast jag får fortfarande ångest. jag har kvar mitt förnuft som säger nejnej, det kvittar inte alls) och om man ska plugga så behöver man något mer än bara förnuft. Man behöver en inre vilja för det och det har jag absolut inte nu, just nu säger min inre vilja bara en sak, den fokuserar bara på en enda sak. En enda person.
Och jag kommer som jag förstår sakta men säkert "beta av" saker att skita i. Nu skolan, vad kommer sen? familjen? vännerna? mig själv? Jag kan inte tillåta det här hända. Så nu säger jag seriöst fuckoff nu ska jag göra den där jävla geografin. För jag ska fan inte låta någon kontrollera mig såhär mycket. Jag kan inte tillåta att det händer. Och om jag börjar skita i saker kommer jag fortsätta i samma mönster och DET GÅR INTE. Det får bara inte hända helt enkelt.

så fuckoff. fuck jävla off. Klockan är halv ett på natten nu, jag skriver sen när jag är klar med geografi helvettet, för jag ska fan göra den. Jag måste det för jag ska trotsa den här kontrollen jag inte har. Jag ska skaffa mig kontroll, kämpa säger jag bara.

och en dag ska jag be om ursäkt för alla som drabbas av det här. Men just nu kan jag inte det, för jag är helt maktlös. men när den här skiten är över ska jag be om ursäkt.

Jag har aldrig någonsin känt mig såhär desperat. och det är en hemsk jävla känsla.

Jag har huvudverk och är handlingsförlamad. Jag är också mentalt utkörd. Och sliten. och mina hjärnceller börjar försvinna.

Jag fick en list-bok av Anna när jag fyllde år. En list-bok över ens liv, så ska man fylla i olika listor och det var från början en oseriös present men jag har nu på allvar börjat gå in för det här list-skrivandet. För man funderar verkligen över sitt liv och listorna hjälper att man vet konkret över vad man ska tänka på. Typ "vad jag ångrar mest i hela mitt liv", "stora strider i mitt liv", "saker jag vill förbättra hos mig själv", "det jag är mest rädd för", "saker jag ska göra i år", "det jag inte kan leva utan", "löften jag brutit", "egenskaper jag söker hos en partner", "kroppsdelar jag är mest nöjd med", "komplimanger jag fått", "personer jag ser upp till" osv osv. Det är sjukt många listor! Men jag är för att fundera över allt det här. Och när man får det nedskrivet eller sagt betyder det att man är nu medveten om det. Visst att jag kan om jag tänker efter säga vad jag är mest nöjd med hos mig själv, men så länge jag inte sagt det högt eller skrivit ner det så anser inte jag att man är medveten om det. Därför tycker jag att sånt här är så jävla bra. Man funderar över saker i sitt liv och blir medveten om allt.

Dessutom så är det här bra sysselsättning för mig nu. Jag behöbver det.

hugs!

Jag vet, det är sonja aldén och känns kanske lite som om jag är en 40åring. Men alltså, hon är fan så jävla bra. Den här texten alltså beskriver precis vad jag känner.

Du får inte - sonja aldén

Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet

Men du får ta den tid du behöver
För att förstå vad är det du vill
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva, kan få gro

Du får inte andas på min panna
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart

Aaaahhhh...
Aaaahhhh...
Åååhhh

Du får ta den tid du behöver
(För att förstå vad det är du vill)
Vad är det du vill?
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
(Så att två själar kan få ro)
Och så att allting som vi lovade
Oss själva (kan få gro)

Du får ta den tid du behöver
För att förstå vad det är du vill
(Vad är det du vill?)
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva (kan få gro)

Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart

Jag ser sur ut, men jag är egentligen glad! Idag ska jag påminna mig själv om vad som är viktigt i mitt liv och ingå ett löfte med mig själv att aldrig glömma bort det.
Man ska aldrig ta något eller någon för givet och vänner är något man ska ta vara på.

Min dag har varit jättebra hittills iallafall ♥

Jag är äcklad av mig själv. Tror seriöst att det är p-pillrernas fel. Men ush vad äcklad jag är av mig själv. mycket hemskt känsla.

Jag saknar mina vänner. Och om två dagar fyller jag 18. Och klockan är halv 4 på natten. men imorgon ska jag ta tag i mig själv och göra vad jag måste för att stå ut med mig själv, i och med att jag är så äcklad. Jag förstår inte varför. Fyfan.

Jag ångrar inte at jag åkte till Milano, det är en väldigt fin stad och det har varit nyttigt med några dagar hemifrån. Men jag har längtat hem något så otroligt. Och jag har tänkt så mycket och inte fått prata av mig. Men nyttigt har det varit och jag tror att min frånvaro har gjort gott.
Imorgon ska jag göra det jag måste. Och jag är i en liten konstig period, i och med omständigheterna. Men det är väl okej antar jag. Man har inte alltid koll på sig själv. Inte alla bullar på plåten helt enkelt.

så hade folk hamrat ner kapsyler i hjärtformer på vägen
så sålde folk paraplyer överallt
så kunde folk inte engelska
så åt jag sushi för andra gången i mitt liv
så såg jag på fotboll tillsammans med 80 000 andra människor
så drack jag mycket äcklig kaffe
så analyserade jag paraplyn väldigt mycket
så kunde man åka hur mycket spårvagnar, tåg, tunnelbanor och bussar som man ville varje dag för 30 kr
så körde folk som galningar
så kunde man ta sig till venedig på tre timmar vilket vi gjorde över en dag
så kunde man också ta sig till staden Como som vi också gjorde en dag
så var det dåligt med varmvatten
så längtade jag hem varenda sekund
så bestod frukosten av äckliga sötsaker
så fanns det mycket dyra kläder
så var det mycket svenskar
så åt jag massa toast
så blev jag besviken på pizzorna
så läste jag en bok på 500 sidor
så tänkte jag på dig
så tänkte jag ännu mer på dig
så frös jag om nätterna
så insåg jag att milano är en väldigt fin stad
så insåg jag att jag å ena sidan ville stanna
så hade jag trevliga dagar med pappa
så var folket allmänt trevliga och hjälpsamma
så lärde jag mig läsa karta väldigt bra
så hittade jag 2 euro
så fick jag faktiskt mitt livs lyckorus på självaste flygplatsen