milkas

Jag är trött på att vara seriös. Jag är trött på att tänka långt, jag är trött på att vara komplicerad. Jag är trött på att göra allting komplicerat och jag är framförallt trött på att tycka synd om mig själv.
Det har jag inte gjort på länge, men jag gjorde det.

Livet är vad man gör det till, i min värld är det så och jag kommer alltid hålla mig till det. Det finns ingenting som heter tur eller otur, det finns ingenting som är slumpmässigt och man mår inte bara dåligt för att man bara gör det. Jag kan förstå, jag kan ha överseende, jag kan tycka synd om folk. Men ingens liv är perfekt och allas består av motgångar, valet är bara hur man väljer att tackla dom. Man kan inte heller jämföra sina motgångar med andras, för vart leder det? Du behöver inte fundera för jag har svaret. Det leder ingenstans.
Tiden läker alla sår. Kanske, men jag skulle aldrig palla vänta så jävla länge. Gosh, jag har ett liv att leva, varför ska jag låta tiden läka dem när jag kan göra det själv?

Nej, jag är faktiskt trött, trött på det. Jag skäms över att jag tyckt så mycket synd om mig själv, jag kan acceptera att andra gör det men jag kommer alltid tycka att det är fel och lite patetiskt.

Nu menar jag att jag aldrig tycker synd om folk. För självklart är det synd om människor, även mig. Men jag tycker inte synd om personer som inte anstränger sig och som tror att dom är speciella för att dom är med om motgångar och tror att andra ska särbehandla dom bara för det. För det är inte så det går till.

Nu ska jag titta på O.C, göra lite situps, dricka lite kaffe o äta en glass, eller två.

adios