milkas

Har en otroligt ovanlig känsla i mig, som jag nästan aldrig känner. Jag känner mig nöjd, fast mitt liv inte är något speciellt för stunden. Inga vilda fester, inget glamoröst, ingen kille på G. Ingenting speciellt helt enkelt. Men jag mår så himla bra, jag känner mig lugn i mig själv och i mitt liv. Det känns skönt att kunna välja att göra ingenting just för att det är skönt. Jag vill göra ingenting, eller jag gör saker för mig själv som själv njuter av, fast än det klassas som "ingenting".
Åh, känslan är så skön. Jag behöver inte massa saker utanför mitt liv för att kunna njuta av en hel dag för mig själv sittandes och göra "ingenting". Jag har alltid behövt hetsa en period, haft mycket för mig, träffat massa kompisar för att just kunna njuta av att bara ta det lugnt. Men jag är inte stressad nu, jag har inte varit på massa fester, eller träffat massa kompisar hit och dit. Jag är lugn, men ändå uppskattar jag att ta det lugnt.

Jag är alltid så stressad i mitt liv och i mig själv. Jag är alltid påväg, har alltid något planerat, alltid något jag bestämt att jag ska göra, jag har alltid en förändring på mig själv jag vill göra. Jag oroar mig alltid om jag är stilla eller inte har något planerat. Men nu gör jag inte det och det är SÅ JÄVLA SKÖNT. Jag känner mig stabil, jag vet mina vänner, jag vet vart jag har mig själv, jag vet min familj och jag känner mig inte stressad.


Jag tänkte på en sak idag. Det här med "att ta någon förgivet". Jag anser faktiskt att var och en har ansvar för att ingen tar en förgivet, om någon tar mig förgivet - då är det antagligen mitt eget fel. Det finns ju fall när det till exempel är obalans i en vänskapsrelation, till exempel: Maja känner inte för att ha en så nära relation med Ida som Ida känner för, Maja vill ta avstånd och gör det också- sen efter några veckor efter hon tagit avstånd får Maja helt plötsligt för sig att nu vill hon börja umgås med Ida igen- om då Ida visar att det är lugnt att Maja kommer och går som hon vill, då kommer Maja självklart att ta Ida förgivet, för då har Ida markerat att det är okej, jag umgås med dig när du vill umgås med mig. Om Ida istället inte hade varit tillgänglig då och markerat att du gjorde ditt val att ta avstånd, nu får du stå för det, då får Maja istället stå för att hon tidigare tog avstånd. Och det tycker jag alla ska tänka på. Om jag känner att jag vill dra mig undan någon, om jag anser att en relation blivit för mycket, då ska jag absolut dra mig undan- men jag måste då räkna med att den här personen kanske inte är kvar sen. Och om man fortfarande känner att nej, jag vill dra mig undan - då är det ett val man gör och då får man stå för det och räkna med konsekvenserna. Och jag hoppas att alla människor någon gång lär sig hur man gör för att andra inte ska ta en förgivet, jag tror faktiskt det handlar om ren självrespekt. Man låter inte någon komma till en när det passar den. Man måste se till att hitta en balans, en vänskapsrelation utan balans är en dålig relation, punkt liksom. Och speciellt när det kommer till killar, tjejer måste markera för killar att det inte är okej att behandla en hur man vill. Man kan styra över hur mycket respekt folk har för en eller inte. Om en kille dumpar mig på att svinigt sätt har han antagligen för lite respekt för mig och tar mig förgivet. och han får knappast mera respekt för mig om jag trots hans dåliga beteende blir desperat och säger hur mycket jag älskar honom. Då visar man ju verkligen att han kan få behandla en hur man vill. Om han behandlar mig sämre, kommer jag bara skrika högre hur mycket jag älskar honom.

Alltså nu när jag kommit till den här insikten tycker jag att det är sjukt hur andra inte kan se det. Men jag har själv inte sett det här, och jag fattar inte hur jag inte kan ha sett det. För det är ju verkligen såhär. Jag bestämmer hur illa folk får behandla mig, jag bestämmer hur mycket respekt folk har för mig, jag bestämmer om människor tar mig förgivet eller inte.

Självklart har jag förståelse och säger inte att alla som agerar desperat mot deras sviniga killar är dumma i huvudet. Jag vet att det är väldigt svårt. Men det är ändå sant, man sätter sin egna ribba och sin egna respekt.