milkas

Det har varit ett bra dygn. Varför har jag då en dålig magkänsla? Vid såna här dagar brukar jag vara lycklig. Jag ska vara lycklig nu, jag brukar vara det. Vanligtvis är jag det.

Igår somnade jag runt 10, jag gick sedan upp runt 9 och pluggade lite rättkunskap. Tog det lugnt, gjorde mig fin till skolfotot, stressade inte så slapp springa till bussen, inga sena ankomster, allt flöt på. Råkade ta fel på tiden dock, så kom en timme för tidigt till skolan. Men det var skönt av någon anledning.
Skolfotot gick bra.

Jag och Emelie satt på ett otroligt mysigt café hela eftermiddagen. Vi satt utomhus omtumlade i färgglada filtar, drack kaffe och té, och njöt av höstsolen som värmde våra kinder. Vi satt där extremt länge, timmarna flög iväg och plötsligt var klockan halv 7. Jag förstod inte vart tiden tog vägen, solen hade nästan gått ner och ett tag ville jag att tiden skulle stanna. Det tog emot att gå där ifrån. Solen låg så fint, människorna som gick förbi kändes så fina, vi pratade om så bra saker och alla problem kändes så långt borta.
Vi satt där, pratade om allt man kan tänka sig. Jag och Emilie, vänner sen dagis. Och allting kändes bra. Riktigt bra.
Tack för en fin dag Emilie. Du är den person jag känt längst som jag fortfarande har kontakt med. Och jag uppskattar din vänskap, du är en fin människa med många bra personligheter. Du vet det!

Hur som helst har kvällen känts tom på något vis. Ingen träning. Ingenting att göra. Inget plugg i stort sett. Tomt helt enkelt. Inget speciellt att tänka på. Och av någon anledning gav det mig lite ångest, så jag gjorde lite onödiga läxor, som det egentligen inte var bråttom med.
Och nu har vi träningsuppehåll länge, jag ska försöka träna bra själv. Jag ska göra det. Jag vet själv att jag mår bra av det.

Jag funderar på att köpa en bok. Jag ska nog köpa en bok.