milkas

Jag vet inte vilka som har märkt av det, men under gymnasiet har jag förändrats. Jag har lärt mig mycket mer om mig själv. Jag har mognat och.. utvecklats till mig. Jag har hittat mig själv och jag vet nu exakt vad jag vill med allting. jag har skaffat mig egna åsikter, egna uppfattningar och en egen bild över hur jag vill att jag och mitt liv ska se ut.

Jag har blivit mycket duktigare på att se skillnad på vad jag faktisk vill och på vad jag önskar att jag ville. För det är så lätt hänt att man tar sin förebilds åsikter för att de låter så bra när hon/han säger dem, fast egentligen tycker man inte så själv, man håller inte alls med egentligen. Men det är en konst att kunna gå in i sig själv och säga vad man ser. För man tror oftast inte på sig själv, man tror inte på att det man själv tycker duger. Man tror att andra har mycket bättre åsikter och att det man säger kommer låta fult och fel, rätta mig om det här verkligen inte stämmer. Men för enkelhetens skull så gör man något som någon annan gör, bara för att "det är så det ska vara" tror man.

Alkohol till exempel. Många ungdomar dricker, eller börjar dricka, för att andra ungdomar gör det. Man tror att det är så en ungdoms liv ska se ut och om jag inte lever så, så lever jag fel. Jag måste ju dricka för att göra rätt, för alla gör liksom så. Jag har levt så fram tills nu. Jag började dricka för att det var så många som gjorde det, jag levde någon annans liv. Jag tog någon annans åsikter och jag lyssnade inte på mig själv. Men nu, jag vet inte om jag är sen, men det tror jag inte. Men nu på gymnasiet har jag verkligen insett vem jag är och vad jag vill. Jag känner en sån skillnad när jag verkligen vill något. Och jag har lärt mig att skilja på mig själv och andra.

Men det här har jag verkligen inte gjort på egen hand. Eller på sätt och vis så har jag det, men jag hade inte klarat det utan de som står mig närmast. Fast jag tror jag vet vilken den största anledningen till att jag kommit såhär långt är- Jag tror att anledningen är att jag faktiskt vågat misslyckas. Hela mitt högstadie var faktiskt ett stort misslyckande, hela jag var misslyckad. Men det ledde till något bra, för nu när jag känner motsatsen så förstår jag hur dåliga de människorna var för mig (självklart inte alla) Jag hackar inte ner på de människorna som människor. Jag är bara inte som dom, jag vill inte ha det livet som dom har, jag vill inte leva så. För jag är inte så. Jag menar inte att dom gör fel, jag passar inte dom bara, dom gav mig mer ont än gott.
Nu tänker ni säkert vad den perioden gjorde mig gott egentligen, eftersom det kan ju aldrig vara bra att må dåligt eller misslyckas? Men det stämmer inte riktigt. Perioden var jobbig och jag mådde dåligt, men nu i efterhand så har gett mig erfarenhet och jag anser att det är lättare att lyckas om man tidigare har misslyckats.

Det spelar ingen roll för mig vad andra säger om mig. Folk får gärna tycka att jag förändrat mig, dom får gärna hacka ner på mitt liv och dom får tycka att jag är konstig som tycker som jag gör. Det är helt oviktigt för mig. Det viktiga är vad jag känner och jag märker hur mycket bättre jag mår av att leva det här livet som jag lever nu, och jag mår bra av att vara mig. Och det här är verkligen jag.