milkas

Jag har en ganska konstig relation till träning. Eller jag förstår mig inte riktigt på mig den själv, jag kan inte alls sätta fingret på den. Relationen alltså.
Och jag skäms något fruktansvärt när jag skriver det här inlägget, så jag vet inte ens om jag vågar publicera det. Varför jag skäms vet jag inte, men jag skäms inför exakt alla som läser.

För mig finns det två olika sorters träning. Det finns en träning med mitt lag, där det är press som får mig att träna. Det är min inre röst som får mig att gå dit. Det är den rösten som säger att jag är dålig om jag inte går dit, eftersom jag alltid brukar gå dit, den säger också att jag blir sämre om jag inte går dit och det får inte hända. Det är den rösten som också är anledningen till att jag får ångest om jag inte går dit, det är den som får mig att må så jävla dåligt ibland.
Men jag känner också mycket press utifrån såklart. Om jag inte går till dessa träningspass känns det som om jag sviker laget, dessutom framstås jag som lat och dålig på något vis. Jag är rädd att folk ska tro saker om mig. Att jag för exempel maskar eller att jag har blivit allmänt dålig på att träna. Jag är rädd att folk ska tro att jag gett upp, att jag inte orkar mer, att jag blivit sämre, att jag är svag eller att jag fått dålig kondition, dålig styrka och så vidare. Jag vill att folk ska se mig som flitig och duktig. Jag vill att de ska se mig som en kämpe som alltid orkar och som alltid närvarar. Jag vill vara bäst och starkast. Jag vill komma först och längst. Jag vill vara en förebild och ha en solklar plats i det första laget. Och om jag inte uppfyller dessa krav har jag förlorat stenhårt mot mig själv. Många tävlar mot andra, men jag tävlar oftast bara mot mig själv. Jag vill inte komma först för att alla ska veta att jag kommit först, jag vill komma först för att göra mig själv stolt. För att jag ska kunna somna lugnt och för att jag ska kunna leva normalt. Det låter så hemskt, men det är verkligen så. Det är en jävla röst i mig som tvingar mig till alla jobbiga fyspass med laget och jag hatar denna röst för den förstör så mycket. Jag mår egentligen inte bra av att gå på dessa pass, eftersom jag inte genomför dom för min hälsas skull. Utan jag utför dom för att lugna rösten inom mig.

Det är så många som inte tränar alls och jag förstår dom verkligen inte. Hur överlever dom? Jag skulle psykiskt sätt dö, av tusen olika anledningar. Jag får liksom super-ångest om jag skippar ett pass, tänk att inte träna alls då, jag skulle verkligen avlida. Sen existerar det en aningen lite vikthets också. Jag tycker inte att jag är tjock, verkligen inte någonstans. Jag tycker om min kropp och jag vill ha den så, men jag känner att om jag missar ett pass så kommer jag gå upp ett eller två kilon, det kommer jag. Jag känner också att jag kommer tappa kondition och jag kommer definitivt bli sämre på fotboll.

Och tanken på att jag försämrats klarar jag inte av. Ni anar inte vad dåligt jag mår av den tanken, den dödar mig direkt. Jag får inte bli sämre. Jag skulle för exempel aldrig tillåta mig själv att stanna mitt under ett joggningspass pga mjölklsyra. Inte om jag tidigare klarat av att springa den rundan. Aldrig! Jag fortsätter springa, hur jobbigt det än är. Då är det är också den där jävla rösten som spökar, " du kan inte stanna nu helena, detta har du klarat förut och ska klara nu. Eller har du blivit sämre? Har du blivit dålig? Du måste fortsätta. Annars är du dålig, annars förlorar du. Du måste vinna!"

Nu låter jag som en psyko. Det är jag verkligen inte! Jag älskar att spela fotboll. När jag är ute på planen kopplar jag bort allt annat och jag flyter in i en värld som jag inte ens kan förklara. Det är en värld utan bekymmer, det är som att man drömmer. Sen när man kommer av planen så börjar man tänka igen på vad som egentligen hände. Jag analyserar ingenting på planen, jag spelar bara. Jag lyssnar aldrig på taktik, jag går bara in och kör och det är lika skönt varje gång. Det är frihetskänsla för mig! Det är vad det är. Jag rensar alla mina tankar och jag känner mig så lätt på något vis. Ingenting annat spela någon roll, det är jag och bollen. Jag spelar utan press helt enkelt, jag släpper loss och det är roligt. Det är riktigt jävla kul, för ofta känner jag att jag lyckas. Jag tar mig igenom, jag orkar, jag kan, jag vinner. Utan att tänka, jag bara gör. Ja, jag kan som sagt inte beskriva känslan. Den är bara helt underbar och fantastisk. Jag känner mig lycklig när jag spelar och jag mår alltid bättre efter. Så är det bara.
Nu beskrev jag den andra sortens träning. I det som jag förklarade just nu finns det ingen röst som står med pekfingret och säger att jag måste göra si och så för att vara bra. Detta är frivillig träning utan press, den bästa träningen alltså.
Det finns inte heller någon röst inom mig som pratar om jag går och tränar själv. Så jag mår mycket bättre av att gå ut och springa själv utan att någon vet om det, än att springa med laget. Fast samtidigt måste jag gå på lagets träningar också, annars dyker rösten upp.

Jag är lite cp. Och jag förstår om ni inte orkade läsa, det behövde ni inte. Det här inlägget var faktiskt bara för mig, jag behövde få ner mina tankar bara.
Kommer nog lägga till saker och ta bort saker från det här inlägget fler gånger.
Nu måste jag ialafall plugga. Puss hejdå.