En historia som berör


En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass som var påväg hem från skolan. Hans namn var Kyle. det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte "varför skulle någon dra hem alla sina böcker på en Fredag? Han måste vara knäpp". Själv hade jag planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner imorgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare. När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom, de sprang rakt på honom, slog alla böcker ur hans grepp och satte krokben på honom så att han landade i gruset, hans glasögon flög iväg och jag såg dem landa i gräset ungefär 1 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg jag en fruktansvär sorg i hans ögon. Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade efter sina glasögon och då såg jag att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag "de där killarna är töntar, de borde få sig en omgång". Han tittade på mig och sa "tack så mycket". Han log med hela ansiktet, ett leende som visade på verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom att plocka upp hans böcker och sen frågade jag vart han bodde. Det visade sig att han bodde ganska nära mig, så jag frågade varför jag inte sett honom tidigare, han berättade att han hade gått i en privatskola tills nu.  
   Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktig reko kille så jag frågade honom om han ville spela fotboll med mig och mina vänner dagen efter och han sa ja. Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom och mina vänner tyckte likadant.

    Det blev måndag morgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa "Gissa om du kommer bygga feta muskler om du ska bära den där högen varenda dag". Han bara skrattade och gav mig halva högen.
    Under de följande fyra åren blev jag och kyle allra bästa vänner. När vi skulle sluta High School började vi planera för college, Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner så avståndet var inget problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan där jag fått ett fotbollsstipendium.

   Kyle hade blivit avsedd för att hålla avskedstalet för våran klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom för plugghäst, han måste förbereda talet på examendagen, jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.
    På examendagen såg jag Kyle, han såg verkligen bra ut. Han var en sådan kille som verkligen hade hittat sig själv under High School tiden, han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejer älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar då jag var avundsjuk, idag var en utav dom dagarna. Jag kunde se att han var nervös inför talet han skulle hålla så jag klappade honom på ryggen och sa "hej, snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!". Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack!", sa han.
    När han började, harklade han sig först och började sedan prata: "examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara en vän med någon är den finaste gåva du kan ge. Jag ska nu berätta en historia".
    Jag kunde knappt tro min öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejer påväg hem. Han tittade mig rakt in i ögonen och gav mig ett litet leende. "som tur var, räddades jag, min vän räddade mig från att göra det outsäga bara".
    Jag hörde hela foklmassan dra efter andan när den här vackre, pupuläre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebröden i det leendet.

Under skatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv. Till det bättre eller till det sämre. kom ihåg det.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0