milkas

Att börja på Östra gymnasiet!
Seriöst. Det kom precis lägligt eftersom halva sommaren hade jag gått och kämpat med att leva normalt, det var som ett krig inuti mig kändes det som .o Ett krig mellan mig och.. mig. Jag hade precis blivit dumpad och ja.. jag hade blivit dumpad. Hade gått ur ett förhållande som varat i nästan ett och ett halvt år. Han var min bästa vän, min pojkvän, mitt alllt och från en dag till en annan var han bara borta. Det var kämpigt må jag säga ><
   Men jag visste att det bara fanns en utväg, en sak att göra för att gå vidare. Att fortsätta kämpa helt enkelt, alla kommer nångång bli sårade och riktigt svikna. Alla kommer gå igenom det minst en gång. Jag fick bara gå igenom det i tidig ålder. Men som jag sa, det kommer gå över bara man fortsätter leva. Jag kunde liksom inte bara lägga mig ner och dö (ändå om det kanske var det jag ville). Det var nog det kämpigaste jag någonsin varit med om. Fyfan, ett rent helvette fyllt med olika ångestattacker.
  
När sommaren var slut skulle jag börja gymnasiet. Sommaren hade inte varit dålig, jag hade ju redan upplevt det roligaste innan allt hände. Husarö för exempel, men efter sveket hade jag inte lust att träffa folk som jag inte kände utan och innan. Eller som inte kände mig utan och innan, husaröfolket bl.a. Det slapp jag också, eftersom jag åkte till nordnorge med Totte och Camilla direkt efter .) När jag hade smällt allt under Juli - Augusti och gymnasiet började närma sig kände jag att det kunde bli en nystart för mig, men det fanns ett hinder. Klassen kunde ju vara hemsk! Tänk om den skulle rymmas av osäkra fjortisar och äckliga gangster killar som lever för att vara på ett visst sätt. Alla möjliga tankar härjade i mitt huvud då, jag drömde massa mardrömmar osv >< Men sedan bestämde jag mig för att gymnasiet kommer att äga, jag var så bestämd att jag tillslut trodde på mig och allt jag intalade. Jag var helt inställd på att det skulle bli helt perfekt, att alla mina problem skulle gå över när jag började där. Farligt agerande, men jag kände att det var bättre att gå in med positiv inställning. För som jag nämnde i ett tidigare inlägg, utan tro och hopp kommer ingenting att uppfyllas.
    
   Jag började iaf gymnasiet och jag vet faktiskt inte om det var min extremt positiva inställning eller om min klass/skola är ett under, eller kanske att jag vantrivdes så mycket i min förra skola att vilken skola/klass som hellst skulle bli underbar. Men jag stormtrivs! Jag har träffat underbara människor på gymnasiet som jag känner mig trygg med. Liksom  Marre, Elliot, Linda, Ewe, Zarin, Poli, Kevin... osv osv. Alla helt genomsnälla människor! Sen finns det typ hur många människor som hellst som jag håller på att lära känna. Eller, jag håller ju på att lära känna alla just nu. Men som jag inte kommit lika nära med som jag känner att dom skulle jag kunna få jättebra relationer med .o Gymnasiet har verkligen räddat mig och om min skola och klass hade varit dåligt hade jag nog gått och dött eller något. Nej, men jag hade verkligen mått dåligt >< och inte alls vetat vart jag skulle ta vägen.

   Det bästa med min skola är nog ändå att man får vara som man är. Alla är accepterande och det är så jävla skönt. Det nästbästa är nog att alla berömmer alla hela tiden, man blir dränkt i uppskattning och det var verkligen något som jag personligen behövde. Sen har min skola väldigt bra samanhållning också, jag har fått många kompisar från paralellklasserna också. Bland annat Linda, Eve, Norea och Fia. Så alla som ska börja gymnasiet är Östra Gymnasiet verkligen en skola som jag rekomenderar! Nu blev det här en onödigt långt inlägg om min skola men jag var bara tvungen att få skriva ut min glädje >< .)

Trygghet är nog det viktigaste utav allt. Man måste känna sig trygg för att bygga upp självkänsla, man måste känna sig trygg för att våga, för att må bra och trivas osv.

Ta hand om varandra nu. Puss på era näsor .)