Love is..

jag såg något så vackert idag. Något som gjorde mig väldigt glad.

Paola i min klass är en kort , söt liten blyger. Hon är världens snällaste verkligen, men hon tar inte för sig alls mycket och är ganska osäker av sig, hon är liksom svår att nå.. Vilket är väldigt synd, för hon har ett jättestort hjärta. Hon skulle aldrig någonsin vara elak mot någon, hon skulle aldrig säga emot eller protestera. Jag har aldrig hört henne snacka skit om någon, hon är genomsnäll helt enkelt, lite för snäll ibland. Men hon är också lite tillbakadragen av sig och ibland kan hon uppfattas som lite nedstämd och kanske en aningen tråkig? Men så är hon inte alls, men det är nog lätt att tro. Jag tror folk har fördomar om henne. Och det har nog gjort henne väldigt osäker, på sig själv. Men hon är verkligen en fantastisk människa, det är hon.
Till saken. Nu har denna tillbakadragna, blyga men ack så snälla människa träffat sin kärlek, I vår skola! Han heter Simon och går i tvåan. Han är likadan som henne, fast värre. Han klassas som emo och vad jag hört har han alltid varit den ensamma typen som är blyg, tillbakadragen och nedstämd. Folk har tyckt han varit tråkig och konstig. De här två människorna är iallafall helt underbart söta tillsammans, så man smälter rakt av. Det är äkta kärlek mellan dom och just nu lyser dom båda av lycka. Det är helt sjukt! Vart man än går så är dom tillsammans. Dom håller handen, pussar på varandra, sitter i varandras knän, kramas, skrattar, skuttar och äger hela vår skola. Det är dom mot världen. och jag blir så jävla glad när jag ser dom tillsammans! Idag satt iallafall jag, Anna och Linda på golvet längst bort i en korridor och snackar, plötsligt kom dom ut från skolsköterske rummet lite längre bort och så börjar dom gå framåt. Alla människor går mot oss men dom går motsatt håll och ser alltså inte oss. Och alla typ aktade sig för dom när dom kom där macherandes i korridoren. Och så höll dom varandras händer och typ småskuttade sig framåt, dom gjorde varsina glädjehopp, och det var verkligen hopp, dom hoppade sig fram. och jag ser verkligen på dom hur lyckliga dom är tillsammans. Dom struntade i alla blickar dom fick, det var liksom dom. och det är så svårt att förklara men det var verkligen en helt fantastisk syn, åh vad glad jag blev. Dom är så perfekta för varandra och dom behöver verkligen varandra. Jag är verkligen glad för deras skull, främst Paolas skull!
Men dom båda är helt andra människor utåt. Dom liksom går runt och skrattar högt, ler och hoppar i korridoren. I vanliga fall brukar dom gå själva och se ner i marken.

Åh. Sånt gör mig verkligen glad .)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0