Mod ?


Nu ska jag berätta en liten grej om mig själv. Det är såhär, att jag är väldigt rädd av mig, och jag menar inte bara rädd, utan jag menar verkligen rädd. Jag tror på spöken, jag börjar nästan gråta till skräckfilmer och jag är extremt mörkrädd. Man kan liksom skrämma mig hur lätt som helst, det är nästan lite överdrivet och.. pinsamt >< Jag blir rädd för minsta lilla ljud och jag sover alltid med lampa och musik i rummet. Jag fixar det inte annars, inte om jag är ensam.
Och nu är det såhär att jag har en skog nedanför mig. Den är inte alls stor men om man går igenom denna skog tar det endast 20 sek. till busshållplatsen (ja, så stor är den ungefär) och detta är ju hur bra som helst, men när det är mörkt om kvällarna är det liksom kolsvart i denna charmigt lilla skog. Självklart kan jag gå vägen runt skogen men det tar 5 minuter extra ska ni veta, och eftersom jag är som jag är så tar jag aldrig den vägen .) 
    Jag har nu bott i mitt lilla Fagersjö i sisådär 1 år och 8 månader och har under den här perioden jobbat på det här, speciellt med den här skogen. I början gick jag aldrig skogen efter 19.00, inte ens om jag hade en gäng kompisar med mig. Sedan tog jag steget och gick igenom den, fast inte ensam såklart. Så fortsatte jag så några månader, i början var jag hur rädd som helst och trodde att jag skulle dö, men sen började det kännas ganska tryggt tillslut. Efter ett tag kände jag att det var dags att ta nästa steg. Så jag gick skogen själv, men med någon som kunde lugna ner mig på telefon .) Det gick ju ganska bra! Ändå om jag höll på att skita på mig varje gång ><
    Sen har jag bara gått längre och längre. Jag struntade i telefonen och började prata med mig själv istället, eller så sjöng jag en trudelutt. Och nu har jag kommit så långt att jag kan jag gå igenom skogen helt själv sådär sent på kvällen när det är mörkt. Förstår ni det? Helt själv, inte ens någon på telefonen. Förstår ni hur bra det är ? Jag går igenom skogen helt jävla själv. Jag är fortfarande rädd men det blir bara bättre och det känns så himla bra! Det finns inga spöken, det finns inga monster. Det är bara en fin, fridfull och vacker skog som jag passerar när jag ska hem om kvällarna .) Inte farligt alls. Snart kan jag kanske passera den utan att vara rädd? Jag ska allt besegra min rädsla, det ska jag fan. Någongång (när jag är redo) ska jag stanna upp och börja prata med träden och bli kompis med berget .) Då kanske det blir lättare. Vem vet, det kanske slutar med att jag tom villigt stannar där ibland för att ha en liten pratstund med träden och stenarna?


Tja.. Mirakel sker ju! Man måste bara våga möta sin rädsla. Gå hand i hand med det man är rädd för. Jag tror stenhårt på att det är nyckeln till att sluta vara rädd för något. Det behöver inte vara spöken som det är i mitt fall, det kan också vara en person eller vad som helst annars som man kan vara rädd för här i världen.

Lycka till .)


Kommentarer
Postat av: mli

Än en gång, ett bra inlägg.



Sv: Ja vet inte det, Pelle. Visst, det är HÅKAN vi snackar om, det får vi inte glömma... men Umeå liksom!? Vi får se ..

2009-02-04 @ 01:17:08
URL: http://emiliez.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0